Gult sken.....
Det är inte samma Mikael, Micke, make, pappa, morfar, vän eller bekant eller arbetskamrat för tillfället. Eftersom jag mår som jag mår är jag retlig, bitter o mer eller mindre ständigt förbannad o sur även om jag hela tiden scannar efter det positiva i min tillvaro vilket det egentligen finns ett överflöd av.
Jag har ärligen o uppriktigt inte mått bra eller som vanligt sedan den "nya" kuren startade för halvannan månad sedan. I början mådde jag hyggligt under min uppladdningsvecka/återhämtningsvecka, v 2, veckan utan behandling. De senaste kurerna har jag inte mått bra. Fötter o händer m ständiga stickningar, omotiverade muskelryckningar, stickningar inne i kroppen, magsmärtor, yrsel o ett ständigt lätt illamående, massiv trötthet, huvudvärk samt balansrubbningar........... Kaffe smakar inte längre, nästan ingen dryck gör det....
I TV sänds just nu en reklam för ICA som jag tycker är väldigt bra! I reklamen ser man en kvinna utan hår under sin cellgiftsbehandling på besök på ICA. Kvinnan ser man före, under samt efter behandling. På aktuell kvinna ser man att hon är sjuk, sannolikt i cancer. Nu är ju saken den att cancer inte syns på alla som har det eller behandlas för det! Bilden av en cancerpatient är en smal, utmärglad, människa som tappar allt eller delar av håret.
Jag är fortfarande tjock o har kvar min tjocka kalufs! Många bekanta som inte träffat mig på en tid uttrycker att "jag trodde inte jag skulle känna igen dig" eller "du ser ju ut som vanligt?". Med min behandling är det så att "min sorts" cytostatika inte ger håravfall, möjligen blir det något tunnare. Jag går inte ner i vikt av skälet att det enda sättet, förutom medicin under behandlingen, att bli av med illamåendet är att, trots illamåendet, äta små men täta måltider. I mitt fall innebär viktnedgång att något är fel med behandlingen så man vill inte att jag går igenom dieter i form av GI, LCHF eller 5:2 mm. mm. utan rekommendationen är att äta vanlig mat i vanlig o rimlig mängd.
De senaste veckorna har jag inte på lång väg när kunnat upprätthålla mina vanliga, dagliga, långa eller korta promenader vilket stör mig kraftigt. Promenaderna har blivit en katalysator för bla. mitt humör. Eftersom mitt immunförsvar fn. är kraftigt decimerat pga cytostatikan har jag nu varit förkyld m hosta i snart 3 veckor. Jag känner oxå att jag inte orkar lika mycket som för tre veckor sedan.......allt detta pga kemoterapi.....dj--la skit!
Finns heller ingen motivation fast jag vet att jag bör o kan promenera så mycket jag kan!
För att fokusera på det positiva så är jag om några veckor halvägs in i behandlingen, min femte av totalt tolv behandlingar sker på mån/tis nästa vecka. Det är snart februari! Det mindre positiva är att trenden är att man mår sämre ju längre in i behandlingen man kommer..... Målet är att bli frisk! Finns inget annat!
Helgen som var tillbringade vi på Öland o dess skördefest. Åkte över redan på tors-kvällen trots att jag kände mig långt ifrån särskilt piggelin. Dessvärre upplevde jag inte festen lika rolig som vanligt maa mitt ständiga illamående o huvudvärk o massiv trötthet. Bara att bryta ihop o komma igen till nästa år! Traditioner är just traditioner!
Traditionsenlig säsongsstängning av "Mon Repose" under söndagen. Poolen stängd, utemöbler inslagna, sängkläder ut mm. mm. Syns igen några kortisar i vinter, påsk o framåt maj -15!
En reflektion över mitt o mina kollegors yrkesval.....
Vi har valt att bli poliser i tron att vi kan göra skillnad....det kan vi verkligen! Vi är alla, nåja nästan alla, riktiga galaxhjältar med ett mycket starkt rättspatos! Vi har en inbyggd samt inlärd rättskänsla över vad som är rätt eller fel o vi är väldigt duktiga på våra verktyg i form av gällande svensk lagstiftning.
Jag har under mina 28 år som polis förstått att många tycker att det är jättebra att ha en bra kontakt med polisen, gärna ha en kontakt eller vän som är polis eller ännu hellre låta en polis, helst en i chefsposition, vara med i olika former av sällskap eller föreningar osv. Polisen är jättebra att känna när man behöver hjälp i form av praktiska göromål eller av rådgivande karaktär. Vad som däremot är förvånande, ja rentav störande, är att så fort man gör någon dumhet som i lagstiftarens ögon är fel så ska man medvetet skjuta över skulden på "de idiotiska, övernitiska, jävlandes, grisiga".....mm. mm. poliserna..... Då bestämmer "vännerna" sig för att baktala, nonchalera, låta bli att hälsa o undvika polisen. Man väljer oxå att bagatellisera sitt beteende för att sedan skjuta över skulden på polisen som anses gjort fel för att "sätta dit" mig..... Känns det igen? jajamen! Trist men sant! Jag har nu upplevt samma sak i tre föreningar/sällskap under de 10 senaste åren då jag verkat som chef o ofta får det sluta med att jag blir utfryst o frivilligt lämnar aktuell sammanslutning! Mycket av beteendet beror på en mycket stark rädsla över att inför övriga medlemmar bli avslöjade. Vi inom polisen vet vilka inom vårt arbetsområde som gjort vad vilket fullständigt skrämmer skiten ur en del. De glömmer dessvärre vår tystnadsplikt men enbart vetskapen att jag vet vad du gör eller har gjort räcker för att symptomet skall uppstå. Flera "små sällskapare", "Rotaindianer" "murare", "udda vänner" mfl. (omgjorda namn men under riktigt namn fullt existerande) har saker i sin ryggsäck som skulle förvåna o uppröra gruppen om det, Gud förbjude, kom fram..... Ögontjänare sa Bull! Som sagt, sekretess......! Ett flertal ggr har jag stått inför nämnda grupper o hållt föredrag, som medlem eller gäst/föreläsare, då jag sökt ögonkontakt med några av de jag hänvisar till har dessa i nio fall av tio flackat med blicken samt undvikit kontakt o skruvat besvärat på sig...... -Avslöja mig icke!
Jag är stolt över att vara polis, jag är stolt över mina medarbetare, jag är stolt över yrkeskåren! Vi borde vara betydligt fler med betydligt högre lön men vi strävar på i kampen mot det onda, precis som jag o många andra kämpar mot sjukdomen med benämningen cancer! Jag är stolt över min familj, fru o barn o barnbarn, Tack för att ni står ut med mig!
I veckan står det klart vilka som blir de nya, högre, cheferna inom polisen, sedan tidigare är det klart hur region syd skall se ut geografiskt. Ni som nu blev utsedda, ett ord på vägen: Glöm inte bort att engagera Er i Era medarbetare o visa intresse för deras arbete! Stötta o led o tillrättavisa! Lojalitet är inte en enkelriktad känsla! En telefon är sällan enkelriktad!
Ett långt inlägg denna gång! Har ju inte skrivit på länge! Läs om ni orkar, annars så struntar ni i det, mig kvittar det vilket! Söker fortfarande inte bekräftelse, sympati eller empati men kräver respekt o förståelse över min o min familjs situation! Kommunicera med oss, glöm inte barnen o hustrun!
Gult sken, någon gång blir det grönt!
M