Blicken fast framåt i vandringen genom dödsskuggans dal!
Skulle kunna vara namnet på en tung Bergmanfilm..... Låter kanske lite väl dramatiskt men så är det för oss som har fått diagnosen o som kämpar oss igenom det o lever med det 24 timmar om dygnet! Finns icke en stund på dygnet då inte tankarna hamnar där...... Fuck Cancer!
Nåväl, efter en ganska hygglig vecka, trots massiv trötthet o ett kroppstillstånd som inom vården kallas "fatigue" eller "fatique" (googla på det ni!) så måste jag nog säga att blicken numera är ännu mer fast framåt o stridslusten är kraftigare än någonsin! Händer saker med kroppen, i privatlivet, men framförallt på jobbet som gör att styrkan sakta men säkert kommer tillbaka o ger ett driv o en kamplust som är större än någonsin! Var nästan uträknad men reste mig på åtta o är så småningom starkare o listigare än förut! Jag tänker inte lägga mig ner o dö, tänker inte låta någon annan styra mina val i den strid o kamp som följer! Det bästa av allt är att jag inte längre tar åt mig personligen, min kunskap efter vad jag gått igenom kan ingen någonsin ta ifrån mig, jag lever, oavsett vad jag får elller rättare sagt tar för roll i framtiden! Småsaker o småtjafs o pinkande av revir är mig fullständigt egalt! Noterar bara följande, vilket är tråkigt, som så ofta tidigare sagts, lojalitet är icke enkelriktad! Många är redan bittra, det är i viss mån jag oxå men jag tänker inte låta den kraften tära på mig mer!
Veckan har bjudit på en kur m cytostatika med en helt oväntad vändning. Eftersom jag uppvisar kraftig fara för bestående men i mina nervtrådar i fingrar o tår o på mitt balanssinne så beslutade överdoktorn att det nu fick vara slut med det i mina ögon ack så förhatliga Oxaliplatinet! Skönt! Höger lång- o pekfinger återhämtar sig icke, de är fortfarande domnade o utan känsel vilket innebär att det är svårt att knäppa knappar o skriva på ett tangentbord. Bekymret är oxå att jag i värsta fall inte kan använda mitt högra pekfinger som avtryckarfinger vid vapenanvändning vilket vore direkt förödande m tanke på mitt yrke o min hobby!
Jag slipper oxå känslan av frostskador i mina fingrar då jag möts av kyla i form av vatten, kylskåpskylda varor samt då jag plockar i frysen. Jag slipper oxå mina halskramper i samband m inmundigande av kall dryck. Illamåendet har oxå lättat något men det är nu en betingad reflex att då jag får min kur mår jag oxå illa!
Veckan har oxå bjudit på ettårsdagen sedan "Den längsta dagen", Viktors skoliosoperation! Vi är så tacksamma över att denna gick så bra o att Viktor snabbt återhämtade sig o idag mår så pass bra som han gör! Viktor är en våra största hjältar!
Nu ska vi dock inte tro att livet innebär glass o ballonger o fyrverkerier, nix, den kur jag fortfarande får trycker duktig ner mig i skorna. Mitt allmäntillstånd är nu bland det sämsta jag faktiskt upplevt i mitt snart 51-åriga liv. Usel kondition o muskeltonus. Cellerna bryts ner varannan vecka o de återhämtar sig knappt mellan gångerna. Jag kan inte konditionsträna annat än promenader o än mindre muskelträna eftersom det helt enkelt inte är möjligt. Cellerna orkar inte med att bygga upp sig annat än det som brutits ned. Immunförsvaret är helt kasst vilket i viss mån oroar mig nu när så många omkring bär på höstförkylningar! Jag äter helt vanlig mat eftersom kroppen just nu behöver kolhydrater vilket jag märker på mitt omfång, som tidigare sagts en cancerpatient är inte alltid skallig o tunn! Kortisonet ger mig oxå vissa fysiska attribut. Det kommer en tid igen då man kan ägna sig åt lågkolhydratkost mm. men var sak har sin tid!
Nu är vi halvtid genom kemoterapin o så småningom är jag fri från denna vidriga behandling! Nu är det uppförsbacke o priset har varit högt! Dock, vandringen genom dödsskuggans dal är förbi! Nu klättrar vi i berget mot toppen!
Ses därute!
M
