misj.webblogg.se

Har varit hemma ett par dagar nu. Hemkomsten är en stor hjälp i tillfrisknandeprocessen. Mår bra på förmiddagarna, ont på eftermiddagarna, på kvällarna är magen spänd som en vattenballong. Tar mediciner som motsvarar ett kvarts apotek.......inklusive blodförtunningssprutan Innohep, samma som Viktor fick. Den tar jag på mig själv varje kväll, ser ut som en narkoman på låren efter alla stick. Trots allt, jag mår bättre än förväntat! Den här kampen tar jag! Med hjälp av familj, släkt o vänner.

 

Jag har det tufft mentalt o fysiskt. Annelie har det oxå tufft, alltid förväntas vara starkast i allt som drabbar vår familj. Allt det praktiska som ska göras nu när jag endast får lyfta max 2 kg, går som en pigg 95-åring o knappt orkar stå. Jag vädjar till Annelies närmsta att ni inte glömmer henne! Det vet jag att ni inte gör, hennes arbetskamrater lämnade över en fin blomma i samband med min OP, små men viktiga signaler.

Barnen har det tufft, alla behandlar vi situationen på olika sätt. Lisa skrev ett synnerligen personligt inlägg på sin blogg som berörde djupt. Maja o Viktor reagerade mer direkt. Några i släkten har reagerat via överslagshandlingar, börjar prata om något annat, inte kunnat prata om det eller helt undvikit frågan o undvikit mig. 

Vet att det var svårt att hantera mitt besked som överlämnades av mig gråtande, jag som alltid varit den starka, stora o stabila polisen. Jag är inte mer än människa!

 

Jag har valt att vara offentlig med min situation. Andra väljer att vara anonyma. Inget är rätt eller fel, det är helt o hållet den enskilde, drabbades, beslut. Jag är offentlig för att jag ser det som en bearbetningsprocess för mig o min familj. Jag får dessutom väldigt mycket positiva tankar, energi o support från omgivningen både via sociala medier, via mail o sms samt via kort, telefonsamtal o besök o blommor. Jag vet även att personer i min omgivning faktiskt ber för mig. TACK! 

 

Dessvärre har jag faktiskt oxå upplevt energitjyvar på sjukhuset. Personer som egentligen inte har så mycket att pipa för, o-opererade, o-cancer, o-smärta osv. som gråter o bullrar o sätter sig själv i det totala centrumet. O-förlåtligt! Jag kräver vare sig empati eller sympati men jag kräver respekt! 

 

Jag har haft stor hjälp av de erfarenheter vi fick i Linköping då Viktor opererades för sin neuromuskelära skolios. Rutiner o förlopp är i det närmaste identiska. Viktor hade sin krisdag på fredagen efter onsdagens Op, jag hade min på söndagen efter fredagens Op. Alltså dag tre båda två. 

Viktor är idag i Linköping med mamma o syster o svåger o kusin för en halvårskontroll av Op-läkare. Ser mycket bra ut. Svågern har kört dem, tack Urban, syster o kusin är med som sällskap. Skulle inte funkat för mig att sitta i bil 3+3 timmar idag. Vår match mot Förenade Liv går in i fas två. Vi fick ett skambud får någon månad sedan som jag begärt överprövning på. Får lägga en dag nästa vecka o skriva igen.......måste dessutom ta kampen m förenade liv om min egen situation.......!

 

Jag har fn. inte för avsikt att beskriva detaljer om Op-dagen, den är för nära för att helt kunna bearbetas. Det som slagit mig är hur det totala lugnet infann sig redan då jag för en vecka sedan, tors 140612, kom till sjukhuset. Jag som varit fullständigt o iskallt dödsförskräckt för denna Op! Hade förväntat mig kvällen o natten innan Op som ett ångestfyllt kaos men det blev inte så.

Var kolugn på sängen vid färden ner till Op. Kolugn när jag kom in i salen. Jobbigt med ryggbedövningen då det krånglade o de stack fel. Kolugn vid sövandet.....fast jag gillade inte syrgasmasken! Oerhört förvånad hur snabbt jag slocknade! Sövdes vid 08.45-tiden. Jag var livrädd för att vakna mitt i Op eller känna smärta. Har inte överhuvudtaget varit vid medvetande under Op. Vaknade 14.10. Det första jag gjorde var att röra tårna o känna över magen om jag hade någon stomi, det hade jag inte! 

 

Nu går livet o behandlingen vidare. Sjukskriven, till att börja med, 4 veckor. Jag tänker inte rusa igenom detta, allt får ta sin tid! Återbesök om någon vecka o då hoppas jag att beslutet om ev. cellgiftsbehandling är klart. 

 

"Jag är inte sjuk, har bara fått en släng av cancer"!

 

Nu ska jag promenera runt kvarteret, precis som Viktor fick göra efter sin Op. Orkar inte mer just nu. Försöker gå en prom på fm o en på em. Att jämföra med de prom. jag tog inför alperna på 10-12 km. 

 

Jag vill passa på att önska alla en synnerligen god midsommar! Ta det lugnt! I år skulle vi firat 20-årsjubileum på Mon Repose. Så blir icke fallet. Jag kan inte vara där än. Framförallt allt folk, orkar inte vara social hela tiden, byte av säng ännu en gång o det här m toan. Klarar inte att dela toa m 15 pers för min mage bryr sig just nu inte om att vänta eller stå i kö..... Vilket skitprat! Precis som hela svamlet! Om jag nu skulle trampat någon på tårna så är det helt medvetet, du/ni vet var jag bor!

 

Lev väl därute, i morgon kan det vara försent! Njut av varandra o livet!

 

Mikael