misj.webblogg.se

Ja, det får vi innerligt hoppas!

 

Några dagar sedan uppdatering, har inte haft någon motivation o varit grinig o tjurig, så blir det kanske när tiden hinner ikapp en o man börjar fundera på vad man faktiskt gått eller går igenom!

 

Jag söker genom detta forum vare sig bekräftelse eller empati o tycker inte att någon överhuvudtaget ska tycka synd om mig eller min familj, forumet är ett sätt att bearbeta vad vi går igenom. En god vän är av uppfattningen att min blogg är bra för utomstående som en uppdatering av vårt läge istället för att flertalet personligen ska behöva konverseras över hur det är. Jag uppskattar den uppfattningen! Den som vare sig vill eller orkar läsa äger rättighet att avsluta eller låta bli till fullo! 

 

Vi har varit med om otaliga operationer av Viktor sedan han föddes, vi förstod nog inte vid födseln att det var då han fick hjärnskadan, inte förrän flera år senare men det var då, vid förlossningen, det började. Lund, op av njurar, Lund igen o samma sak. Rör i öronen, polyper i näsan, halsmandlar o rör i öronen igen. Hjärnskadan, särskola, skoliosop.............

Mer än vad föräldrar ska behöva ta. 

 

Vi blev morföräldrar betydligt tidigare än vanligt, något som med facit i hand visade sig bli fantastiskt bra! Morföräldrar till två härliga pojkar som jag verkligen saknar nu när de sommarflyttat till Öland. Snart, snart så kan jag oxå åka över till Mon Repose! 

 

Mycket händer i våra liv, negativa saker som vänds till det positiva men när man lever i det, i den akuta fasen, undrar man hur mycket man egentligen ska behöva ta? Lätt att bli bitter fast det egentligen tar för mycket energi. 

 

Många av mina vänner, arbetskamrater, bekanta osv. är fast beslutna över att i motionens hälsosamma tecken genomföra bedrifter utöver det normala, långlopp på cykel, löpning, skidor, klassiker eller Triathlonlopp. Jag är full av beundrad samt ödmjukhet för Er som motiverar Er igenom detta! Även om jag i några fall kan tycka att "lagom är som vanligt bäst"! 

Några av Oss ställs inför helt andra utmaningar o "långlopp" där det i slutändan faktiskt handlar om livet som insats. Vi kan inte sluta när det tar emot o inte för tillfället känner oss motiverade. Vi vet att med rätt inställning samt motivation kommer vi långt i kampen mot cancer, men vi vet oxå att den kan lura långt därbak o kan komma tillabaka igen i full kraft. Några av oss strider hela tiden, andra pausar o lever som friska medan en tredje får ett kraftigt återbesök som genomlevs o överlevs medan den fjärde av oss faktiskt inte klarade sig. (Cilla Borg i minne).

Jag log lite för mig själv i all bedrövelse i samband med min tjocktarmsop. eftersom vården jämförde aktuell op med just ett motionslånglopp. I samband med o i direkt anslutning fick jag dricka energidrycker som används just i samband med långlopp. Skillnaden var att i detta lopp kunde jag inte bryta......(inte annat än ihop). 

 

Kampen fortsätter, agraffer borttagna, 32 st till antalet. Kändes både skönt o skrämmande. Kliar som sjutton nu o det läker fint. Hugger fortfarande till då o då i magen. Är ännu långt ifrån normal form men mina dagliga promenixer blir längre o längre. Många undrar nog vilken kuf jag är som i sakta mak går framåt dagligen, lätt framåtböjd med en knuten näve mot diafragma. Låt dem undra! 

De starka värktabletterna är avtrappade, käkar bara Panodil, vilket ifs kan förklara att jag känner mig vara tillbaka på ruta ett beträffande smärtan. Stundtals ont o stundtals ok. Börjar bli irriterad över att jag ännu inte fått något datum för återbesök. Jag vill gå vidare! Kanske ett gott tecken? 

 

Jag är fortfarande enormt tacksam över alla kontakter jag får via mail, sms, mms, fejjanhälsningar, via messenger, personliga besök, kort o blommor osv. TACK till alla som engagerar sig! Betyder mer än vad ni kan tro! Dock fortfarande förvånad över att några lyser med sin frånvaro..........

 

Det är skillnad med att vara sjukskriven efter en bukop. o att ha semester.

Känner mig inte helt redo att tillsammans m familjen flytta över t Mon Repose. Känner mig framförallt stundtals asocial o behöver nog ensamtid för att hantera det jag går igenom. 

Kan heller inte vara på ön o  delta i den gemenskap som det bjuder. Kan inte gå allvarspromenixer, gå på loppis, kvällspromenix (kan funka) grilla, sippa vin o pilsner, kaffe m avec o annat så länge som jag rehabbar! Leka m barn o barnbarn, sparka boll osv. Tids nog funkar det oxå! 

 

(Vet att jag är sjukskriven tom 12/7, känner mig icke 100% redo att återgå till jobbet än. Vill bli frisk o vill kunna ha semester o njuta av ledigheten men om det vet vi ingenting än.) Allt detta inom parentes. Strax efter publicering så ringde Dr Fransson. Något återbesök hinns ej med eftersom han går på semester imorgon. Återbesöket blev via telefon (?). Fortsatt sjukskriven 13/7 o en mån framåt på halvtid. Cellgiftsbehandling om 6-7 v. som förebyggande behandling. I övrigt verkar allt bra! 

 

Njut av sommaren där ute, efter regn kommer solsken, redan nästa vecka lovas bättre väder! 

M :)