Vad attans är det med folk?
Idag ska jag fundera lite över fenomenet att inte hälsa på folk som man känner, är bekant med eller har någon relation till.
Jag ska analysera mig själv först. Har blivit så attans närsynt, även med glasögon, så att jag ibland inte ser folk som jag känner. Förlåt, det är inte av högfärd jag inte hälsar! Visst kan det vara samma förhållanden för de som inte hälsar på mig men det är låååångt ifrån alla fall! Jag tycker att det är viktigt att man blir sedd o anser att det är en artig självklarhet att hälsa!
Förundras över människor som är med i samma klubb eller förening eller små sällskap som av någon anledning har så oerhört svårt för att hälsa. Jag går oftast rakt fram till den personen med ett högt o ljudligt "-Hej på dig du!" i samband med att man just blivit nonchalerad. Är det av rädsla, brist på respekt, synfel eller Jantelagen, "-Du ska inte tro att du är något....!" Ja, inte vet jag men fenomenet är utbrett!
Förundras över folk som tar sig friheten att i ett yrkesärende, polisärende, ringa hem till min privata bostadstelefon för att be om hjälp o råd o dåd men som sedan då man möts på samhället gömmer sig bakom ett par mörka solglasögon med fokus på sin hund o fullständigt ignorerar en. Respektlöst! Skedde två gånger med samma person i veckan! Skärp dig!
Som jag tidigare bloggat om, min yrkeskategori är väldigt bra att ha som vän i de fall man kan behöva tjänster eller hjälp. I det fall det är tvärtom så är det bättre att nonchalera samt tiga ihjäl, gud hjälpe om han, dvs. jag, som vet deras innersta hemligheter skulle avslöja dem! Eftersom jag har tystnadsplikt kommer det ej att ske!
Har ett antal kollegor, arbetskamrater i ett tidigare område som, framförallt när de är på besök i vårt område, har oerhört svårt för att hälsa o än mindre tala. Varför det? Vad är man rädd för? För en tid sedan träffade jag en kollega från förr som artigt ställde frågan "-Hur är det?" Ja i mitt fall kunde jag ju ljuga o tala om att det var bra eftersom det är lättast så men ställer man en fråga förväntas man svara ärligt vilket jag gjorde. Jag svarade naturligtvis att det kunde vara bättre o att jag vid det tillfället inte mådde så bra eftersom jag underkastades cellgiftsbehandling. Kollegan skruvade synnerligen besvärat på sig o skyndade vidare o sa att vi får tala om det i en paus...... Något förvånad stod jag kvar vid kaffebordet o såg vederbörande sätta sig med sin kaffekopp bland nuvarande kollegor. Något samtal blev det inte, jag kände att kollegan medvetet undvek mig..... Knepigt värre!
Analysen blir följande: Fråga inte hur folk mår om du inte är intresserad av svaret!
Nu ska jag i ärlighetens namn tala om att flertalet gamla kollegor är synnerligen trevliga o omtänksamma o där jag känner att vår gamla vänskap definitvt kan utvecklas, alltså finns det hopp om mänskligheten! Tack för att Ni finns!
Så vidare till något helt annat......
Trädgårdsarbete. Vi har haft hus sedan 1990 men inte en enda gång under dessa 25 år har jag känt eller upplevt någon större passion för ämnet! Inte idag heller! Älskade hustru o käre son är idag i full färd med att riva upp säckvis med mossa ur gräsmattan med den nyinköpta vertikalskäraren från Jula. Mossan är ju åtminstone grön o mjuk att gå på.........
Bor hellre i lägenhet o lägger min fritid på annat! Är inte ett smack intresserad av odling eller blommor men det kan ju vara kul att köra åkgräsklippare men det äger jag ingen!
Sist men inte minst, cancerhelvetesfrågan! Jotack, jag mår bättre än på mycket länge men att komma tillbaka fysiskt är mycket besvärligare än jag trodde! Fingrar o fötter är i oförändrat läge beträffande nervtrådarna. Börjar bli allvarligt orolig över att skadorna kan bli permanenta! Fötterna är absolut värst! Domningar, somningar samt kraftigt känselbortfall vilket gör det svårt att genomföra mina långpromenader som är så viktiga!
Svårt att få ner kortisonbulkningen över mage o ansikte oxå o har svårt för motivationen stundtals! Känner på mina långpromenader att konditionen är långt ifrån bra! Cytostatikan bröt ner mer än vad jag kunde tro o ana!
Nästa röntgen o tumörmarkör är i juni o även spolning av venporten. Då har det gått ett år sedan OP.
Många beskriver att den här fasen är värst, åtminstone psykiskt. Det akuta är över, OP har läkt, cellgiftsbehandling avslutad, nu återstår ett psykiskt vakum där man under regelbundna kontroller ser om cancern håller sig borta eller om den kommer tillbaka på något eller några ställen. Segern är fortfarande avlägsen, ett år efter OP så har min kategori 87% överlevnad, efter 5 år endast 50%, förutom patienter i Kronobergs län där man har en siffra på 67%. Nu är det ju självklart så att jag är en av de 50% i min starka tro o känsla men det kan vara bra att vara ödmjuk situationen, framförallt för de som tror att man är friskförklarad eftersom man överlevt det första året!
Tar inte jobbet o arbetslivet så allvarligt längre, trots att det är pannkaka på firman just nu! Vill ha en meningsfull arbetsuppgift framöver men bryr mig inte så mycket om att vara chef. Finns viktigare saker!
Prioriterar familjen, upplevelser o njutningar o väljer bort så mycket måsten som möjligt även om det naturligtvis inte går att välja bort allt!
Blev glad i veckan över The North Face:s goodwill. Tredje GoreTex jackan, dyr o av god kvalitet som dragkedjan gick sönder på. Har tidigare på garanti fått ut ersättning för två jackor. Den senaste ansågs inte garantin gälla eftersom den är två år gammal. Jag hävdade motsatsen då man lovar livstidsgaranti på dragkedjor. Lämnade in jackan till deras Warrantydepartement den nionde februari. I veckan fick jag besked att jag får full ersättning med den summa som jag gav för jackan! Bra! Lämnade märket till förmån för en ny Arc`teryx jacka i GoreTex Pro. Mycket nöjd! Nu får vi se om den är av bättre kvalitet?
Nu följer en vårvecka med massor av pollen, majbrasor, vårtal o fyrverkeri. Jag har ej för avsikt att sälla mig till de röda o demonstrera om fredag!
Njut på! Syns o hörs! /M
