misj.webblogg.se

......med- och motgångar, berg och dalar!

Länge sedan sist! Har inte haft inspiration att skriva på mycket länge! Känns ibland som att orden och skrivglädjen försvann när cancern drabbade oss! Svårt att hitta tillbaka! Många vänner efterlyser en comeback med min alldeles egna naiva prosa men den vill liksom inte komma tillbaka till husse....! Jag, med mitt dåliga tålamod, borde begripa att allt tar tid men det är d-ligt svårt att acceptera.
Trodde, som tidigare nämnts, att jag skulle vara tillbaka i fysik och mentalitet efter ett halvår men hej vad jag bedrog mig....!

Det finns ett talesätt bland USA:s Navy Seals DEVGRU, populärt kallade Seal Team Six; ¨-Hur äter man en elefant?¨
Svaret är: "-En tugga i taget!¨
Det är en sanning jag måste lära mig! Allt tar tid men det går en bit i taget!
Har äntligen hittat motivationen att tappa en del av mina överflödskilon som jag fick i samband med cellgiftsbehandlingen och de enorma doserna av kortison samt avsaknad av motion. Kör rätt hårt med lågkolhydratkost i kombo med 5:2, resultaten kommer sakta men säkert och förhoppningsvis syns det framåt våren. Unnar mig dock några pilsner på helgen!

Upplever att den här tiden, uppföljningsfasen, är den svåraste. Under behandlingsfasen var allt konkret, kirurgiskt ingrepp för att avlägsna, cytostatikabehandling för att förhindra. Allt togs en bit i taget och man levde mitt i det med ständig läkarkontakt. Efter förra kontrollen i slutet av juni gick vi tillbaka till 6-månaderskontroller igen. Tumörmarkören har ett mycket gott värde och inga förändringar finns i vare sig buk eller lungor. Tryggt och det borde stanna där.... Ryggen har krånglat och jag har återkommande hosta, lite creapy stundtals.
Nu handlar det om att gå i ovisshet och försöka tro på att cancern inte kommer tillbaka!
Under året har flera arbetskamrater och sjukhusvänner gått bort till följd av cancern, det motiverar mig att oförtrutet kämpa vidare men varje dödsfall påminner om att sjukdomen är livsfarlig om nu någon trodde något annat....... Svårt att leva med, är vare sig pessimist eller optimist men dock realist!

Biverkningarna från cellgifterna följer mig än. Händer och fingrar är nästan återställda men fötterna fungerar ej fullt ut. Stickningar och somningar/domningar och känslolöshet. Har fixat formgjutna sulor på OLMED och dessa funkar väldigt bra! I bästa fall kan jag börja att långpromenera inom några veckor. Svårt att komma igång med den ack så viktiga motionen, fysiska hinder i allt, fötter, rygg, låg muskeltonus, knölar här och där men som sagt, en bit i taget!

Är tacksam över släkt och vänners engagemang, visserligen i varierande grad men ändå!
Har dock fortfarande lite svårt för en del klichéer som ibland dyker upp!
Får fortfarande kommentarer om att jag ser så välmående ut. Det syns inte utanpå hur man mår inuti!
Det är en kraftig myt som beskriver en cellgiftspatient som tunn och orkeslös, vissa är det, andra inte!
Jag hade problem med en kraftig viktökning som jag inte är ett dugg bekväm i! Kortison och avsaknad av motion är en d-la taskig kombo! Kortison är aptitökande samt fettbildande. Orkeslöshet är inte något som motiverar motionären!
Jag tappade inte håret på huvudet men på delar av kroppen, vissa gör det, andra inte.
En annan kliché är att man alltid ska säga till en cancerpatient att om du behöver hjälp med.....osv.
Om man inte menar vad man säger, låt hellre bli! Tänker inte bjuda på några exempel. Punkt

Ställ heller aldrig frågan: ¨-Hur mår du?¨Om du inte är intresserad av svaret! Har ett flertal tillfällen svarat ärligt och uppriktigt men då mötts av att frågeställaren inte är intresserad av svaret såvida man inte svarar att det är bra....ljuger gör jag f-n inte bara för att pleasa frågeställaren! 

Försöker nu, sakta men säkert, komma tillbaka fysiskt, resultaten kommer!
Försöker även komma tillbaka i humöret men jag förstår nu att allt inte kommer bli som förut igen. Cancern har satt sina spår, vissa läks andra kommer alltid att finnas där! Har nog blivit allvarligare, har lättare att ta illa upp och är väldigt känslomässig. Försöker vara glad och positiv, framförallt på jobbet men det är inte alltid det fungerar.
Tycker stundtals att det sunda förnuftet försvunnit på firman och att vi kanske kommer att få svårt att leverera det som många lovat..... Meningsfullt arbete, det önskar jag mig själv och alla andra!

Vårt hus har blivit tommare! Maja har flyttat till Norrköping och en ny fin lägenhet och en tillvaro som student. Vad jag förstår trivs hon utmärkt med både lägenhet, Norrköping och studierna inom Grafisk Design och Kommunikation på Linköpings universitets filial campus Norrköping. Dock är det tommare och tystare och vi saknar henne här hemma. Tre kvar i familjen på 220 kvm! Kul när hon kommer hem och när vi besöker henne! Lisa och pojkarna lyser även understundom upp tillvaron hemma på E-Street.

Nu åker vi på! Ikväll fest i goda vänners lag!