Ljuset i tunneln?
Sista helgen innan sista behandlingen? Vågar inte längre ta ut något i förskott med tanke på vad som händer runtomkring oss!
Massivt snöfall, klass 1 varning för storm, lugnet före stormen?
På måndag o tisdag är det dax för mina sista, planerade, cellgiftsbehandlingar. De senaste behandlingarna har jag tagit mycket stryk, händer o fötter är värre än någonsin, domningar o extremt köldkänsliga! Allmäntillståndet är inte särskilt bra, låg muskeltonus, orkeslös o trött o en smula likgiltig. Syn- o balansrubbningar under behandlingsveckorna....... Är det konstigt att jag längtar efter ett normalt liv? Klotrund kropp orsakad av utebliven träning, kortison o ett högt matintag, tycker inte om det jag ser. Blir tufft att komma tillbaka men tillbaka skall jag!
Ljuset i tunneln klargörs på tisdag.....efter behandlingen, innan jag börjar må dåligt, kommer jag att gå till sjukhusets cafeteria o beställa en Ramlösa, en kaffe o en stoooor räkmacka! Efter 12 etapper går jag i mål i det största lopp jag någonsin tävlat i, i hela mitt liv! Övrig prisutdelning väntar vi med!
Många har som mål att genomföra olika lopp o utmaningar inom idrottens tecken, fortsätt med det, ni har min fulla respekt o beundran! Jag tvingades, ofrivilligt, att underkasta mig 6 månaders behandling, ren tortyr, där kroppen bit för bit brutits ner till det som finns idag. Inte f-n har det varit roligt, inte f-n har jag kunnat bryta, inte f-n har jag kunnat träna för att ha bättre förutsättningar att få ett bättre resultat. Syftet har varit att inte ge eventuella cancerceller någonsomhelst chans att etablera nya metastaser o tumörer. priset har varit högt, friska celler har brutits ner o inte fått chansen att byggas upp. Nu återstår det att se om behandlingen lyckats......
Den 27:e januari är det dax för röntgen av lungor, lever o mage, samma datum som jag var kallad på intervju i Kristianstad! Röntgen är viktigare o har prio 1, jobbet har prio 3! Hoppas på ett snabbt, POSITIVT resultat av röngen men jag skulle ljuga om jag påstod att jag inte är orolig! En oro som alla som har eller har haft cancer alltid kommer att ha......kommer den tillbaka? Något man måste lära sig att hantera o leva med.
I veckan nåddes Vi av budet att en fd. kollega avlidit efter en mycket kort tids sjukdom. Hon blev 64 år.
Kring Lucia konstaterades att hon hade cancer i halsen, vidare utredning visade cancer i hela kroppen, lungor, lever, mage, överallt! Nyårsafton, strax innan tolvslaget drog hon sitt sista andetag. Fuck Cancer o Frid över hennes minne o våra tankar till hennes anhöriga! Blir att ta fram svart kostym o åka på begravning i Simrishamn i slutet av januari. Inget positivt för någon o framförallt inte om man har samma sjukdom. Det är många liv som cancern tagit under mitt halvår under dess belastning.... Tungt!
På firman fortsätter maktkampen, redan många tappade sugar, desillusionerade kollegor osv. Vissa av våra chefer har blivit så höga så att man måste stå på en pall för att kunna nå dem. Jag tror på framtiden o att det blir bra men det kommer att ta år innan allt sätter sig! Vad vi tar för roll står skrivet i stjärnorna! Chef eller inte? Egalt vilket! Jag lever o jag har ett jobb! Har hög eq men normal iq, frågan är vilket som är bäst?
Många tankar har förflutit efter terrordåden i Frankrike. Det kan mycket väl hända i landet Sverige oxå, det är bara en tidsfråga. Attentaten har inget med religion att göra, islam påbjuder inte aktuell terrorverksamhet! Vilsna själar, ofta småkriminella missbrukare, söker en våldsidentitet för sitt nertryckta ego. Fega djävlar!
Stor respekt för de franska kollegorna! Skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta men avstår.
Nu ser vi ljuset i tunneln i vandringen i cancerskuggans dal! Må ljuset bli till en stooooor skinande sol över den olycksdrabbade familjen Sjöström! Tack på förhand! :)
Syns därute!
M
